Helsingborgs-Posten – 31 december 1863, sida 3

Nu jorden lring fin ort fen fig wänder och skuggor breda sig tring berg och oal, ow månget ljus i mörktet skönt sig tänder af klara stjernors många tusental, oc månan, leende, till jorden säncer en wänlig helsning ifrån Odens sal, i brostet flappar Då jå högt min hjerta och borta, borta, år hwar bitter fmärta. Såg! är ej win:ren skön hår uti Nordea med sina saöfält, fina sjöars is, Der norrens Jon, en wekling ide worden, fri ilar fram, på sina fäders wis. Den år för honom, hwad den förra jorden för sina sönet år, ett paradis, . Der tro och kårlek huldt hwarandra smefa och små ljusaljer u:i lunden leka. Det år doc stönt att ha en egen hydda uti den fria, sekelgamla Nord, der stärka fjellar fom en förmur skydda frän yttre wåld den fria sosterjord, der fria lagar, blott med owäld tydda, en inge frid bereda, wivå spors. Frilt sjunge man om södrens gyllne skördar, Dig Nord! jag dock med sonlig färlek wördar. Se —