Helsingborgs-Posten – 31 december 1863, sida 3

På wreda wingar bister Bore swänger ifrån för borg bland snöbetäckta fjell, och blomman dör, till tystnad fogelu skrämmes, och Neckens gyllne harpa mer ej stämmes. Jag måste ut; hår år få dystert inne, som i en tättitillsluten klostercell. Ej brasan lifwa kan mitt tunga siane, så glade hon sprakar än på spiselhall. Un mitt hjerta gror få mänget minne ifrån min barndoms glada lugna tjell. Ar! äfwen jag ett wiHnne önskar blifwa till glädjen, som derute allt tycks lifwa. O, hwilken klarh.t genom fönstret strålar, som blommor bildar uppå rutans grund! se denna lilja der, hur skön hon strålar, en engel alif i gyllne strålats rund. Ej konstnäras penjel bätre henne målar, hur herrlig är ej denna sköna stund! Når ren frän fönstret isens slöja swunnit; med solens ljus mitt hjerta glädjen funnit. O, hwilken praft derute, hwilken tjusning! hur skogen skiftar uti bwin och grönt; han ftår, un def sköna morgonljusning af tusen glittrande demanter krönt; i luften denna underbara fus ing! SD! större fröjd mint sirne fällan rönt. Jag tror mig ide längre uppå jorden, jag drömmer mig till himlen flyttad worden. Till banans höjd ren folen börjar skrida och Bores bistra wrede har sig lagt. En herrlig strälglans skönt fig synes sprida utöfwer insjöns spegelklara trakt, och nordens isgrå winter synes strida med södrens sommar om den skönsta prakt; — 2 7 ty sol och blommor ega de ju båda, och lifa tjusande att uppå skåda.