En hemsk sjöresa. — När komma wi till Bremen? frågade jag m:r Wilson, den förste officeren, då han uppsteg ur machinrummet, hwarest han långe samtalal med öfweringeniören. — Son ide säga det; åtminstone aldrig med denna surs, war Wilsons korta swar, hwilken git helt hastigt till styret och tilltalade de bår da karlarna fom stodo wid rodret, hwilka fivas rade honom med en skafning på hufwudet. Detta Wilsons tiumpna swar gjorde mig något förlägen, då han annars brukade wara få förekommande. Något måste hafwa händt som oroade honom, äfwen hade jag redan märkt att de två sista dagarne hade fartygets offis cerare — kaptenen bade alls ide synis till — ofta stålt och fakta samtalat med hwarandra. Men, alldenstund jag i sjöwäsendet ej war helt och hallet okunnig, hafwande ofta farit öfwer oceanen och ide funde upptäcka nägot fom gaf anledning till befymmer, hade jag hittills ide tånkt på detta besynnerliga förhållande. Wi hade för tretton dagar sedan lemnat Newvork och närmade of, efter en just icke få obehaglig passage, den engelska kanalen och hoppades redan nästa morgon få fe fyrarne wid fav Lizard. Det uppehäll, fom segelfartyg måste göra, då de wid detta ställe mötas af en skarp ostwind, kan ej äga rum med ett ångfars ipg och således hoppades pasfagerarne att fnart framfomma till bestämmelseorten. Såsom plägseden är wid den transatlantiska farten på denna linie, att fira den sista aftonen medelst en splendie supe, sa hade äfwen wår förträfflige stewartri stora salongen uppdukat on måltid fom kunde täfla med den å ett hotell