Helsingborgs-Posten – 22 december 1863, sida 3

synnerligt tjut af ett djur i inre rummet. Tis gern swarade derpå med ett likadant, och lifafom erinrade ban fig en förhatligt föremål, till dei minsta iifa skadligt för honom fom jag sjelf — sprang han hastigt från buren och gjors de ett steg tillbaka. Men han stannade och wände fig åter mot buren, och skulle ohvifwels aktigt återwändt till densamma, om ide samma ljud låtit höra fig ännu en gång. Tigern fwar rade derpå likasom förut med ett utmanande brummande oc) sprang genom dören in i rums met bredwid, derifrån fedan skri och tjut af djuriskt raseri sörkunnade en strid på lif och död. Detta larm gjorde ändtligen wäktarne upp: märksamma, de störtade in, på samma gång jag störtade ut ur buren, och under det de brag te tigern i säkerhet, gjorde jag detsamma med mig sjelf, i det jag sprang till min hem, med en skyndsamhet, hwaraf jag hwarken förr eller sednare warit mäktig. Men alldrig förr eller sednare hade tiden förgått få långsamt för mig fom i denna be lägenhet, från hwilken jag så lyckligt flydde; ty då jag såg på mitt ur, hade det ärhundrade jag tillbragt i tigerns bur, warat jemnt serlio minuter. Och så slutade den längsta timman i min lefnad.