til reserv. Så fortfor tigern med odräglig ihärdighet an stirra på mig, under det jag hade sammankrupit i den innersta wrän i buren och endast wäntade hwad han wille göra. Ett par gånger förfsökte jag att ropa på hjelp, men få fort jag kunnat frampressa något ljud, började tigern, antingen af sympathi eller för an öf: werrösta mig, ett sådant brummande, och uppe repade det få ofta, att jag snart öfwertygades om fruftlösheten af detta försök, samt öfverlems nade mig stillatigande åt mitt öde. Krisen nalkades. Cburu det wilda djuret icke hade någon hunger efter föda, hungrade det dock efter hämnd och för att genom förskräckelse plåga mig, försökte det att, likasom en katt, leka med fit offer. Tigern ställde fig raft midtemot mig, uppspärtade gapet, wisade mig tänderna och smackade med tungan, men snart tycktes han ledsna wid detta tidsfördrif. Swansen återtog sin liflighet och swängdes i luften till höger och wenster, slutligen sänktes den, och i samma ögonblick sträckte tigern in en af fina framtags far genom gallret och högg efter mig. Ehuru ban ide nidde mig, kommo dock hans klor få nåra mina mån, att förändring i mitt läge blef oundgäligligt nödwändig. Buren war för låg att finna få rak uti, och derföre måäste jog ligga mig ned på sidan, med ryggen emot burens wågg, tryckande mig få nåra fom möj ligt till bräderna. Lyckligtwis war min rod tillfnåppt upp till halsen, ty hade hang klor huggit i någon del deraf hade jag warit förs lorad. Då han fåg art han ide kunde nå mig, skakade han burens galler det ena efter det ans dra, men de woro för starka och wäl hopfos gade, att de skulle böjts eller afbrutits deraf. Likwäål kände jag mig ide på minsta wis får ker. Det låg en få djefwulft ilifighet i djur