Helsingborgs-Posten – 22 december 1863, sida 2

de sina ögon på mig; tum för tum nalkades han mig, under det han piskade sina sidor med fwansen, likasom för ett sporta sig framåt, Snart upphörde lifwål denna rörelse, han höj de fwanfen och låt den krampaktigt darra, lif en retad kopparorm. Här war ingen tid att förlora. En högre ingifwelse fom mig att länka på den tomma buren och att blirtsnabt få det infallet, att samma jerngaller, fom förs ut hållit menniskoätaren inne, ocfå funde Häls la honom ute. Sgonblicket derpå war jag inne i buren, hade tillslutit dörren och tillreglat den. Lurad genom den plötsliga suabbheten i dens na rörelse, uppsprang tigern från fin liggande ställning, flog med swansen häftigt åt båda fis dor, och gaf fin förargelse luft i ett doft brum mande, fom fåt lift en aflägsen åska. Likwål besinnade han sig icke länge i hwad han skulle göra. Till min outsägliga jasa såg jag bor nom naltas buren, refa fig upp på bakbenen och trycka sitt gräsliga hufwud mot jerngallret, slungade wreda blickar ur sina röda ögon, som glimmade och gnistrade, lika glödande eldkol. Nu sick jag erfara, huru tiden tycktes flv olika i olifa lägen, huru det dyrbara ämne hwaraf lifvet bildas, lift det finaste guld fan ultänjas till obegriplig långd, huru man genomleswer i drömmar en menniskoålder mellan hwarje pulss slag. Undet tiden bibehöll tigern. sin ställning framför buren, utan att göra något försök att nå mig. Han behöfde icke frukta, att jag skulle fomma ut och uppåta bonom, och hwad hans aptit efter mig beträffade, få tycktes han ide hafwa någon brödska art ännu m gång spisa frukost, då ban nyss förut frufefterat kalffött, i alla fall wisste ban att han kunde haswa mig