Helsingborgs-Posten – 22 december 1863, sida 2

nuter gålt omkring i salen, märkte jag dock att hans frånwaro lemnat en lucka, som icke så lätt kunde fyllas. Jag började eftertänka, hwad funde wara orsaken till hang bortowaro. War han död eler boriskaffad för att lemna plats år ett tamare subseft af filt flågte, eller hade han bemligen fmugit fig bort? Jag fig mig om efter någon fom kunde beswara dessa frå gor, då jag plörsligt fåg ett föremål, hwars äsyn werkade på mig såsom ett åftflag. Det wart tigern fjelf! Sammankrupen i en mörk wrå af salen, hade jag icke märkt honom wid mitt inträde, och ilffefullt återhällande sitt wanliga helsninges brummande, hade det förädiska odjuret smugit fig fram för att asskära mig återwägen. DÅ jag först blef honom warse, smög han fig läångs efter wäggen fram till ingången. Has de jag också haft kraft nog att funna röra mig, skulle han dock hafwa hunnit upp mig, innan jag kommit till dörren, men nu sjetrades jag af förskräckelsen. Nu stod jag der. Alla mina kropskrafter woro förlamade, stelnade, ur tan rötelse. Om jag kunde skrika om hjelp, få skulle helt wisst mina lifsandar flytt i ett långt, ffårande stti. Men andedrägten fångår lades i mitt bröst, der mitt hjerta darrade af och an såsom en skyga fogel. Min strupe war försorkad, tungan steluad, munnen sluten, ögonen blickade ut såsom genom ett rödakigt moln, under det ett doft brusande i mitt hufs wud döfwade hwarje tanka, förtog hwarje sans. Sådan war min belägenhet, så mycket jag kan påminna mig. Emelletid hade tigern hunnit till dörren och lagt sig framför den liksom en fatt; med ryg gen böjd inåt och hufwudet mellan framfötters na, kröp han löngs efter golfwet, stelt fästan.