Helsingborgs-Posten – 22 december 1863, sida 2

omkting i fin bur, böjde fig derefter tillsammans för att taga ett fprång och störtade lut ligen emot jerngallret, med ett fort, wildt ljud, fom uttryckte det fiendtliga raseri. Så tydtes emellan mig och detta djur råda en medfödd antipati. Påtagligen war det hos nom ett nöje, att i min nårwaro skryta med fina anfallömedet. Många gånger utftrådte han en lång, muskelstark ram genom gallret och ulspände förfärliga klor, wisade fina rysliga tänder med ett djefwulskt grin, och låt mig, genom en afsigtlig gäspning, kasta en blick i den ohyngliga afginnd, i bwilken han så gerna stulle fett mig flyckewis sönderbråfad. Derpå tilflöt Han det uppspärrade gapet med ett rofs girrigt fnakande, och denna gräsliga föreftålls ning slutades med ett få ihåligt otäckt, fanibaliskt tjut, att blodet stelnade och hwarje nerv darrade wid def upprepande för wäl hundrade gången. På morgonen den 1 Maj 1822, emellan kl. 9 och 10, inträdde jag i menageriet i Ereter Change, och gick såsom wanligt rakt fram till det ftora rummet, fom är inredt för de större djuren. Jngen mensklig warelse syntes till, ins gen wäxkiare eller äskådare, oh jag ensam war såsom Alerander Selkirk herre öfwer fjäderfä do fyrfotade djur. Lejonen tillhörde endast ej mig. Då jag trädde in om dören wåndes machinmässigt mina blickar till min gamle fiendes bur, i den säkra wäntan att såsom wanligt Delsas af honom med ett föraktligt brummande. Men den djupa stämman hördes ide, det gryms ma ansigter syntes ingenstådes: Buren war tom. Mid denna upptäckt intogs jag af både glädje och förargelse. Det war mig, som kunde jag nu andas sriare; men sedan jag några mi,