Den längsta timman i mitt lif. Denna timma inföll mellan half nio och half tio på förmiddagen den 1 Maj år 1822. Jag bodde då förtiden i London, Cmedan jag alltid haft en särdeles böjelse för studier af naturhistorien, i lefwande erems plar, få brukade jag ofta infinna mig i menar geriet Ereter Change. Wanligtwis giorde jag dessa besöf temligen bittida, wid en tid, då åns nu ide lejonet wisades, och sålunda inttäffade det ofta att jag ide sällan war ensam med de wilda djuren. En guing årligen berättigade mig dit få ofta jag wille, och jag begagnade mig ockrå få flitigt deraf, att djuren snart fände mig till utscendet, ja, några af dem, isynnerhet elefanten, stodo på mycket wänlig fot med mig. Till och med Nero blickade wänligt på mig och de öfriga kastade ide på mig de halft flvgs ga, haljt wånliga bfidar, hwarmed mindre bes fanta personer emottogos. Endast ett märlwårdigt undantag derifrån gass det. Den Kungliga bengalisla tigern kunde eller wille aldrig fännas wid mig, och fortfor att hårdnackadt brumma och wåsnas emot mig, såsom en fråmling, fom han gerna skulle wilja haft i sin bur. Men det oaftadt låg i hans förskräckande skönhet, och äfwen i i bang fiend skap, en wiss tjusning, fom ofta fängslade mig wid bang bur, der jag roade mig åt de war måftiga utbrotten af. hans raseri och påminfe mig många tragiska berältelser om menniskor hwilka söndersli:iis och förstörts af sådana randiga odjur, fom det jag bade framför mig. Och likfom om det kloka djuret gissat mina tanfar, wisade det mig alla fit slägtes mennis fomördande rörelser, i det det smygande fröp