Helsingborgs-Posten – 19 december 1863, sida 2

tid att förlora. Sota dig i ansigtet och kom med mig på nattfiske i sakristian. — Nej, fader hans, swarade flickan. Jag har följt er två gånger, Då ni hade mörksens gerningar för er. Jag gör det ej mera, — Häll munnen, barn! röt gubben, Jag befaller dig att följa mig. — En röft i mint inre uppmanar mig att icke göra det. — Jag skall twinga dig dertill. — Nej, fader Hans! Ri fan det ej. MWans dra några qwällar ensam omfring vå fyrfos gården, der graskullarne, wid hwarje steg ni tager, mana er att tänka vå den sista färden; der graskorsen wända edra tankar på Kristi död; få skall ni suart önska er en annan föds frok, än att sijäla i byarne, råna de resande och plundra helgedomarne. Fkickan framtog en bok ur klädningsfickan. — I denna bof . Gubben slog boken ur flickans hand. Den flög bort mot dörren, med rifna blad. Flickan tog upp den. Gubben betraftade henne med wilda blickar. — I denna bof har jag, fortratte hon, funs nit huru illa det ftår till med mig sjelf och er och huru mycket wi hafwa att afbedja hos Gud. Wälsignad ware hon, som skänkte en sådan skatt år den fattiga tiygarflickan! Hör ni, fader Hans! ni wandrar på den mörka wäg, fom bår till förtappelsen. Ni måste båttra er? En bön till Gud, en uppriftig, ångerfull bön till Honom, fom gaf fi lif för of, skall hjelpa er att beträda det godas wäg. Den bleka flickans ansigte hade i denna stund förlorat sitt flygga od wilda ulseende. Öfwer hennes läppar strålade ett mildt behag. J det cljest flarpa ögat låg en warm bliak, fom höjde