Helsingborgs-Posten – 19 december 1863, sida 2

fa Ole i Löfnäset. Nu behöfs både fFnyts näfwe, sabel och pistol. Stormen hwen rundt omkring. Jord och och småsten blåste då och då ned i jordkulan genom lufthälet uppe i taket och slog den gam le i ansigtet. Det tycktes ej beswära honom. — Och tösen, fom inte kommer! mumlade ban. Det wore så godt, att jag gjorde af med ungen; Hon år aldrig på fin platå, då hon behöfs. På sådana hår färder fordras ett yngre och smidigare biträde; min gamla les famen duger ej för fryphål. J detsamma ryckte det till i dörren. Gubben drog genast eld och påtände en ljusdank, fom fatt i en buteljhals på träkubben. Han grep tag i jernet, refte fig upp i fången och wände ansigtet mot dörren. En trasig flicka, mycket blek, med ett par bruna, hwälfwande ögon, stod framför honom. Hon säg trött ut. Hennes bröst häfde sig. Det syntes att hon hade sprungit. Säkert hade någon skrämt enne. — Kommer du då ändtligen! utropade gubben, i det han steg upp ur fången, rätade den krokiga ryggen. Aldrig år du annat än ute och springer om nåtrerna, just då jag fom bäst behöfwer dig. Du har wål nu warit på fyrs kogården igen! Jag begriper inte hwad du jar der att beställa? Den blefa flickan swarade ej. Hon lade fig ned på bädden, fom gnbben Jemnat. Det bruna, tjocka håret böljade omkring det wåls bildade hufwudet i wild oreda. Emellan de söndriga kläderna framskymtade hår och der något bwitt: det war den blottade kroppen. — Upp med dig! ropade gubben. Blinds lyktan och dyrkarne ligga instuckna i halmen wid wäggen. Git med dem, Wi ha ingen