Helsingborgs-Posten – 15 december 1863, sida 2

för att komma för nåra; det wilda djuret wi fade fina wåldiga, skarra tänder och hade förs lorat hwarje spår af fin förra tamhet. —Prinsessan törstar efter mera blod, sade fransmannen: Det är naturen, wet ni. Jag förmodar att hon icke kan hjelpa det och det skulle göra mig ondt att döda henne, wi få wänta tills fon blifwer wid bältre lynne. Wi måste wånta långe. Ejter förloppet af tre das gar betwiflade gubben sjelf, att hon någonsin åter skulle blifwa tam och blef derföre UvUngen att döda den. Då wi nu fört kunde undersöka den förfåre liga walplatsen, fästade han min uppmårffams bet på qwarlefworna af en kappa, hwars gråa färg ännu kunde uiskiljas. — Han har fårr fin lön! fade gubben, — ehuru der kostade mig mycket. Ty bätire ån alla dessa majorer war min siackars gamla prinsessa af blodet! — (Slut.)