Helsingborgs-Posten – 15 december 1863, sida 2

Heta blockhuset darrade af de hästiga slagen och sparkarne på dörren; men icke desto mindre kunde jag tydligen höra att jernstången togs bort från den, och då — kände jag lifsom har de allt blodet strömmat till mitt hjerta utan att lemna en enda droppa qwar i någon annan del af kroppen. Cu iyrande — ide på det mest aflägsna fått liknande det, fom höres i menagerierna, då djuren få fin föda — utan hundrade gånger wils bare, mera genomträngande, mera ursinnigt; derefter förtwislade menniskorop — flyende bhås stars hoflslag — det gålla ljudet ar skjutgewar — Dderefter Åter ett rytande, men denna gån: gen mycket högljuddare, wildare, grymmare, förfärligare, — sedan ett tungt fall, ett före wirrudt buller — och derefter intet mer — — — Då jag wände mig om, fatt min wärd åter wid bordet och smuttade på fin grogg, jom om ingenting bade händt. — Jag frukdtar, fade han efter en stunds tystnad, att prinsessan blifwit sårad; jag har aldrig hört henne ryta så. Nå, det få wi se efter i morgon. Det wore farligt för en mens niska att fomma i hennes näther i afton. Följande morgon stod jag wid hans sida, då han öppnade dörren. Min förfta blid föll rå tigern, fom låg hopkrupen i en brunröd pöl. Den slickade en röd fläck på sia wenstra sida, som såg ut att hafwa blödt mycket; men med båda fina frafuga framtassar höll den fig fast wid en oformlig massa, som icke liknade når got fom jag förut fett i mint lif. Liket af en häst låg tätt bredwid, ob jorden war öfwers allt beräckt med stycken af ett förfärligt ufe ende, sedan min wärd undersökt dem, klatchade han med pisken och gick fram till tigern. Ett doft, hotande rytande warnade honom