En prinsessa af blodet. En amerikansk berättelse. (Forts. fr. n:r 146.) Den gamle steg upp, slyttade madrassen nå ot från fönstret ob tittade ut försigtigt. Klocs tan war ungefär nio och mörkret började falla med den hastighet, fom år egen för fydliga klimater. Bankandet på dörren fottsattes nu hä igare, å:följd: af höga rop att öppna den. — Här äro de! fade den gamle, — Jag skulle jlist wilja weta, hwarför ide den der mar joren begifwer fig till Kausas: han passar juft fer det politiska lifwet derstädes. e — Om du ide öppnar dörren din frausk hund, bryta wi oss in! fade en grof, rå röst. Den gamle mannens ögon blixtrade, men han fade icke ett ord. — Du känner mig, Dellamcite, fade en ans nan rött, fom jag förut hört. Du känner of: werfte Brown. Men ehuru wi hafwa en game mal räfning att uppgöra, har jag inga affige ter emot dig i dag; det är den främmande wi wilja hafwa; han har stulit en håst. Utlemna honom till oss, få gå wi genast wår wäg. — Det ijenar till intet att tala till den game fe smulgråten, afbröt den förra rösten. Kom nosar: slå in dörren och låt oss få ett slut på det bår. Han tycktes låta handlingen följa på od, ty wi hörde ett wäldigt braf. Framåt! fade den gamle till drängen, och båna ginge nedför trapran. Åm, steg upp och gick med länga feg upp Yb necd på golswet. Något försträckligi rys-. 01 försiggick.