Helsingborgs-Posten – 12 december 1863, sida 3

rörde fin krökta swans, tyck:es den bedja mig att fortsätta mina fmefningar. — Nå, hwad tycker ni om prinsessan? frås gade min wärd. — Den är i sanning wacker, och jag har icke sett någon ståtligare i gamla werlden. — För den ned, George, fade Hau tid dräns gen och räckte honom piskan, och haf sjelf ö: gonen öppaa; men fom ihåg atide gifwa benz one någon mat i afton. Den skall ho sjelf ffafs fa fig. Han satte åter ljuset oh wåra glas på bor: det ioch började läppja på sin grog. — Det fan wäl omöjligen wara er mening, fade jag efter en paus, art flåppa tigern lös på de der mennifforna? — Hwarför icke? frågade han, förtjena de annat? Ni känner dem ide få wäl fom jag! Den långa fåltringen är en röfware och blef dömd att hängas för twå år sedan i Sant Francisco. Han lyckades komma undan och fly till Kansas. Hwad den andra flyngeln åugär, finnes knappast någor brott, fom ide befläcfkat hans händer. Tag ni den sorgen lät! En plötslig tanke genomfor mitt hufwud, och j:g frågade honom, om han wisste något om min wåns mord för tio är sedan wid Jose Maria. Nej, derom wisste han icke något. Det has de skett före hans tid; men det ffulle ide förs wåna honom, om majoren Haft ett finger med deri — det liknade honom. Wi asfbröts af ett högljudt bankande på dör: ren. Drängen fom suart upp oc) fade att ban kunde åiskilja fem pefoner, alla till häst. (Gotis.)