Helsingborgs-Posten – 8 december 1863, sida 2

är det obehagliga ordet uttaladt! Denna ars tikel hålles t. er. i Hindostan i få högt pris, att det för en hindostejamilj år lifasä dyrt att få en böd bränd, fom det år för de efterlefwande i Köpenhamn ait få honom begrafwen på Åsistents kyrkogården. Wid Skanör sinnes nu likaså lttet som wid den heliga floden någon skog och man hjelper sig derföre här fram med samma brånslesfurs rogat fom der; dock, då man i Skåne ej har några kameler, fom severerar det, hemtar man det från forna. — I det jag trädde ut ur fladen, fom en wagn, förd af ett par pigor, mig till mötes. Den war lassad med en hop fyllda säckar. — Hwad är det för nägot som man kör hem der? DBtrläusle. — Åh! — torf? — Ja, Skanörsorf. — Hwad will det säga? — ÄAb. .... Det är en sädau der slags torf, fom man bränner Hår på orten. — Ljungtorf kanske? — Nei, liungtorfwen år helt och hållet af vegetahilisk art. — Ar deuna då uleslutande mineralisk? — Nej, strängt taget är den animalisk? — Hwad behapas? — Der wid sidan af waägen fan ni taga den närmare i betraftande, Jag fåg hår ett ide få obetydligt areal bes täckt med iorf, men besynnerligt nog! — Torfwen war icke formad i fyrkantiga stycken, som onnars brukas; den war rund, ungesär som lillplattade snöbollar. Wid närmare efterseende uppdagade jag med förwäning af hwad ämne den war betedd.