lande morgon åfte wi sydwart nedåt stänsta ätiten. f Hwad Skåne likwäl ännu år danskt. Det år med knapp nöd man förwandlar spräker till ett flags swenska, hwilket de egemliga fwenffars ne ha swårt nog att förstä, men sjelfwa lans det lifnar ännu Sjehand, liksom den ena pan: kakan liknar den andra. Byarne med de halm täckta forswitkshusen, de hopjmetade lerwågs garne, de små röda och gröna fönstren, fyrks tornen med fina tripptapp-träskogaflar, ängarne, å hwilka hwarje blomma år en gammal bekant, och allmogen med samma fyrkantiga och tvära uttryck och samma långjamhet i tankat, tal och århåfwer, fom wi äro få was Na wid ant fe hemma — allt är lika fjelandftr fom om Karl Gustaf och freden i Roeskilde aldrig funnits. Sedan wi äkt ett par mil, upphörde plötsligt den hemlika karafteren hos landskapet. Wi kommo nu ut på den landtunga, fom för till Skanör. Här sick alt ett annat utfeende; en läng, lång obebodd sandslätt, betäckt med ljung, pors och ett helt antal andra bhede wärier, längt framför oss. J fierraw fågo wi till wenster Ofterfjön slymta fram öfwer fands reflarne och till höger Sundet. Under det bafwet war alldeles öfwersålladt med seglare och pätes swålla af ljf, war landtungan liksom utdöd. Man såg blott eu ensamt hus på hela ben långa bruna slätten. Då wi närmade of bet, upptäckte jag med förwåning, att det war omgifwet af ganska frukibara åkrar lift en oas i öknen. Tillochmed ett rikt behängdt pårons tråd flod i lå om byggnaden och der fans åf wen en liten nått blomfiertrådgård. — Efter bwad det will fynag, år heden åns ock ide få mager! utbraft jag förvånad,