I ST V DUR Yeget. (Fors. fr. N:o 138.) Under det han sorgsen begrundade hwad be slut han borde fatta, wäcktes hans upp märksamhet af en besynnerlig syn, som hel och hållet förändrade gången af hang ångest fulla tanfar. Midt i mörka natten och mellar åskans döfwande buller hörde han en mild Ha: gande stämma, hwars ljud fom Edwards hel warelse att darra; först sjöng den en långsam entonig melodi, få afbröts den af hastiga skä rande toner, som åter förbyttes i fulla, härliga accorder, hwilka dock genast afwexlade mer ett förfärligt stratt. Edward stirrade med oaf wända blickar ät det ställe hwariärån dessa oc rediga ljud kommo, och han upptäckte med för skräckelse ett menskligt wäsende fom nalkades tornet der han war gömd. Den fremmande öfwerhoppade med beundranswärd lätihet de ramlande grushögarna och tycktes ej akta hwars ken stormen eller äskans hotande buller; — då figuren fom närmare, funde Edward urffilja på klädseln att det war en qwinna: blästen hade aftyckt hennes hatt: hennes hår hade neds fallit och fladdrade fring hennes hals, likt wims peln på ett skepp. Från sten till sten fom hon ändtligen till det ställe der Edward stod orörlig. Tillimtelgjiord, af fasa och ångest, hwem fan måla hans förskräckelse, hang själslidande — denna qwinna fom få trotsade storm och ve väder midt i natten ibland dessa ruiner, dens ia qwinna war — Juliette! ..