gen, som smärtan uu förwridit i konvulsiviska ryckningar. Verteuil glömde den olvckliga rivalitet, fom orsakat denna händelse, han såg nu endast offret och — mördaren. ÄUffret, en swag, späd yngling, utan skydd eller stöd, utan hjelp och biträde, i ett fiendtligt land, döende äkallande sin mor, fin arma mor ... och mördaren . .. det war han! Denna förtwiflade tanke, dessa oerhörda samwetsqwal giorde Vertenil nästan ursinnig, han fasade för fig sjelf och, dömande fitt brott wid sitt eget samweles domstol pålar de han fig utan skonsmål def sraff. Händels fen förde just i samma ögonblick till deta dös dens hemwist twänne karlar. Verteuil gick es mot dem; med förtlwislans blickar och darrande röst jade han till dem; — Sen här, detta blodiga lik .. det är jag fom har dödat honom! fören mig bort härifrån ty äspnen af den bleke ynglingen återför ftåns digt i mitt öra hang moders weklagan. De twenne mänaen woro ett par polisgewaldiger, ulskickade att eftersöka några förrymda brottas slingar; de försäkrade fig om Verteuil och öfwerlemnade honom i rätiwisans händer, sedan äterwånde de, för att äfwen bortföra liket; men det fanas ej mera der — det hade förswunnit ... ocj de stora blodfläckarna, hwarmed jors den war befudlad, war det enda tecknet, att striden der hade stått. Verteuil blef satt i fängelse och wäntade der utgången af den lagliga undersökningen; han tillbringade en förfärlig natt; denna dagens olyckliga händelser hade rubbat hans finnes: krast, han föll i en slags själsdomning, under hwilken de mörkaste ideer kringswäfwade i hang sjuka hjerna ån war strömmar af blod fom omgåfwo hoaom och bildade en fasawäckande