Helsingborgs-Posten – 28 november 1863, sida 2

— — — yvences siränder. Fredsbrottet mellan England och Frankrike war allmänt kändt och ingen fred mera att hoppas. Edwards och Julienes föres ning war nu lika osänfbar, fom den några das gar förut war nära att uppfyllas, den obewef: liga politifen hade i fin framfart förftört deras färlefs förhoppningar, lik en liger, som, då den söttar sig öfwer sitt rof, frossar de spåda blom mor, fom wåra på skogsmarken. Men bredwid dessa stora håndelser, som skakade en hel werldås del, skulle Edward rodnat att nämna de lidelser, som endast gällde tvänne bjertans sällhet. Han slöt inom sig sjelf sin smärta och hans fjäl led så mydet mera: det ålerslod honom endast min net af fin sällhet och den stad, der hans äl skade Juliette bodde. Het war isynnerhet un: der nattens stillhet, fom Provences herrliga kli mat gjorde ännu ljufware, vå wågornas sakta plaskande och Edwards egna steg woro de enda tjud, fom nådde hang öra, den unge Cu: gelsmannen öfwerlemnade sig åt sina drömmes riet och genomgick blad för blad i fin kärlefs forta tjusningstid; det War då Han, utan fruf: tan för menniskors hånande blickar, wågade fål la tårar af kärlef och saknad; att tala till sin älskade Juliette. fom wäl ej kunde höra eller swara honom, fom sjelf försärdes af ffilåmeds sans och saknadens äångest, men hwars närwas ro ban dock tyckte fig erfara i winden fom firefz te hang kind. Någon gång uppsteg harmens och blygselus rodnad på hans panna, då han sänkte på sitt förfelande möte med Verteuil, fom han tycktes hafwa undwitit; doc snart förs swann denna bittra fänsla för de ömmare tan far, fom tillhörde hans Juliette. På en af dessa sommarnåtter war Edward på waft; månan fastade sitt försilfrade sken öfs wer haf och stad, och def ljus war få fart,