Midshipmannen. Berållelse af Jules van Gager. — (Fors. fr. N:o 138.) mnatucens uppwaknande till alt fin DHerrlige bet, denna wållustiga temperatur, dessa berur sande wällukter, denna rena klara himmel, allt iycktes widga själen och stämma den till fjufs wa och milda färelor. Verteuil, hwars mel lankoliska lynne giorde honom mycket finfänds lig för naturens ofonftlade skönhet, behöfde werlligen göra wåld på sig sjelf, för att nåra i fint hjerta hatet och budskan till den unge mids shipsmannen. Hans egoistiska och lidelsefulla såuslor måste wika wid namtens allt fångås lande behag. Ankomna til det gamla GarthufianerFlos strels majestätiska folonnader, togo Verteuil och sekundant wägen åt höger, gingo wägen öfwer en bräcklig bro, lagd öfwer en smal å, som siila slingrade fina lugna bugter emellan gles fram och åter i de oregelbundna allterna, wåns tande på den unge midshipsmannens anfomst: men tre långa timmar förflöto och den unge Engelsmannen syntes ej. Trötta wid denna sänga wåntan, återtogo de båda Fransmännen wågen till staden, skymfande med de mest får rande namn den unge Edwards uppförande. Edward war emellertid ci skyldig till nägon feghet. Om aftonen war han, enligt fin ljufs wa wana, hos fin älskade Juliette, då kapten Buton anmäldes; Herr Lefott emottog bonom med samma pattiaikaliska wänlighet, sem allt fa pilträdshäckar, fortfatte sedan fm promenad