Helsingborgs-Posten – 24 november 1863, sida 3

denna härjande vulkan i en menniskosjäl! ... men we oc öfwer den olycklige, fom inom sig bär denna brännande låga, ty han skall blifwa förtärd deraf. Jfrån det ögonblick, då Verteuil hade fett sig frånrydag utan hopp den, wid hwilken han i fin dårskap hade fästal sin högsta lycka och sällhet, litjom jordens döltrar kunde gifwa den lycksalighet, som Gud nekat ät jordens barn, då intogs Verteull af en slags wild glädje: ligerns instinkt, då han wådrår sin rof, hade futtat hans håa och återgifwit hönom hela hans själs spånsighet och fraft. Han Höll häm dens äskor i fina händer, men längt ifrån an päskynda njutningeu af dess werkställande, sparade han derpå med wällust, i tanka att låta den swäfwa öfwer sin rivals hufwud, wiss att ban kunde störalfhans lycka när han wille. Denna efterlänqtade dag fom ändtligen. Berteuil skyrmfade offeneligt den unge midshipmannen, hwilken swarade med kraftfullt mod på denna uUppna ss ning, och ett möte på wärja utsattes till föke jande dagen. Den 13 Maj 1803, wid de första rofenfärs gade strålarne utaf en af dessa glödande mors donrodnader, få wanliga i Peovence, gick Ber leuil, åtföljd af en wån från Marsellle, och styrde fin kosa tid det ensliga qvarler, ät Dmits Fer der uråldriga Garthusiallerfloslteå gifwit sitt namn; lärkan tonade en morgonhymai ymden. Aromatiska wållufter uppstego från jorden och) fvridde em doft öfwer den milda oc ljufwa lufiftetjen. Wid horisomtens rand uppsteg Den ena kulten efter den andra att frigöra sig från den blåa dimma, fom omhöljde dem lit en lält naltktädnad och färgades i ögonblicket af oc tunna rosenfärgade skyacna.