Helsingborgs-Posten – 24 november 1863, sida 3

Edward, hans faderliga omfamning och Ede wards sonliga wördnadsbetygelser upplyste erteuil om sanna förhällandet, och hade han ännu qwarhållit något twifwelsmål, skulle det förflar rats af det samtal, fom helt ogeneradt fördes i hans närwaro, likjom han endast warit en af dessa lifgiltiga sysslolösa personer, hwars enda sysselsatming år an uppsnappa och frings sprida det enskilta lifwets hemligheter, att den unge Engelsmannens frånwaro, på hwilfen Verteuil stödt alla schimerer, endast war för alt förskaffa fig fina föräldrats samtyde iill sin förening med en utländska. Lord Clarendon hade hoppats ett förnämare parti för fin fon; han blef obehagligt öfwverras stad af denna nyhet, och nekade i början alldeles fut famiyde, Hand nationella och adliga högmod uppreste fig wid den tanlen att hans son, en ättling af de förnämsta familjer i det gamla England, skulle förena lig med en bots gerlig främares dotter från Marseille. Men den patriotiska fäfångan hos varlamendledamoten måste dock gifwa wika för. Edwards förs twiflan, och den faderliga ömheten gaf sitt bis fall. Alla hinder woro nu häfda: Edward stulle ändtligen bli lycklig!e. Det finnes mora iska fmårtor i menskliga lifwet så grymma, så stkärande, at öfwermåttet af deras förenade krafter ofta hos of älftade kommer en tillintetgöretse af wär sinnesstyrka — förswagar sjelfwa qwalets bitterhet och qwafs wer i wårt bröst dess sönderslitande klagan. Men dcssa tysta lidanden, desja inneboende stormar äro lita som de underjordiska frafnins gar, hwilka doft smygande undergräfwa jordens innersta skötel och öfwerswämma slutligen för. rödande, som en lavaström af har och wrede. We då? we! öfwer den olycklige, fom uppmwårdte