Edward har aldrig älskat! — Såädana woro de orediga tankar, hwilka lift de sista wågorna efter em storm, just under sin sqwalpning luqna och Milla hajsyran, få blef och Vertenils uppz törda sinne lugnare af dessa omwerxlande fänslor: han betwiflade så länge desja bypotheser, att Han slntade med att antaga dem för fans ning: jä uppfinningorik ån passionen att skapa sig en inbiltad sällhet, skimrande lufislott, som ramla wid sanningens första sollrale. Från denna tröstande tanke ill den af möjliglhes ten att äterwinna Juliettes hjerta, war endast en fått och ljuf öfwergång. Vericuil öfwers lemnade sig derat af hela siit hjerta. Alli vy les stadjästa hang horp. Juliett:e war wiSjere ligen nedslagen och bedröfwad, men denna sorg war lugu och sanjad; Verteulls närwaro Uppe wäckte ej mera den feberalliga otälighet, fom giort honom få fönwiflad, ban genomwandrade ännu en gång kärlekens hänförande irrgångar och samlade wid hwarje steg någon af dessa fåra illusioner, fom han trott lig för ewigt förlora. Sä tillbragte Berteuil tre månader i lycklig owisshet och ljufwa förhoppningar: tiden tyckiez i sin fart medföra Juliclics melankolj; ett stilla swårmod förskönade hennes säcka anfigtodrag, lif mänans milda sken på den stilla flodens yta. Verteuil njöt med förtjusning denna omwdåns tade förängring: han älskade, han hade hopp och tillit i styrkan af fin egen passion, han upplefde ett nytt lif . . . når Edward helt os förmodadt återkom. Edward war nu mera förtjust än någonsin. Hela den framtid af sällhet och lycka, fom Berteuil Dade uppbygat på sing förhoppningars osäkra grund, ramlade i ett ögonblick. Hr Lefortis wänskapliga fått att emottaga