våt icke förrän maltiden war slut. Man söfte henem of: berallt, men kunde ej finna honom, ech föll slutligen på eurtanken, ett han dränkt fig. Denna förmodan ftyrktes tun mera, då han på era år icke hördes till. Sjatlig och gammal fatt modren många är senare vi it eget hemman mid Norseljwen. Alla prestbarnen hade mellertid flyttat och medren fatt derföre en Jnlafton ens am i sitt hus. Det war starkt owåder. Hen ech Henz les husfolf beflagade dem, fom nu mäste wara ute, men dst de sutto hördes på gården en klatsch af en viska och n ster wagu rullade fråm för dörren med en betjent vå uskjatet. Denne fom in ech nämnde, att en embetsman var ute ech ide funde taga fig länqre fram under yrmwå: tret, utau begärde qwarter öfwer natten, hwarpå fmaras des, att wan omöjligen knude emettaga den främmande, medan frun i huset war swag och fiuftig, hwarfore te illjade den fremmande herrau att resa till hennes son, em bette på Nors yrestgård, Hade slera rum, och säfert kulle emettaga den fremmnnde. Denne steg deck urwag: neu, gick sjelf in od) fade, att det war omsijligt för hos nom att resa längre, utan wille han hellre ligaa huru sem heljt, blott han finge ywarter. Ett rum klef uppe eldart för ben fremmande; ett fullt bord upptufatt: en mnuter brasa brann i spiseln. Samtalet leddes af den feemmante, på bwilkens begäran orostinnan med mecerd: mop emtalate fina wål framfemne söner, men kom decf ide längre än till ellofwa. DÅ fade den fremmande: Detta är blott elfwa söner; hwar har prostinnan Ten tolfte 27 Gumman föll i gråt och berättade den förfvun: ne senens affärd, hwarpå den fremmande herrn yttrade: miu kästa fru! Jag skalle anhälla att få en frädsked i siället för denna silfwersked 2 När den fremmaade ån ytterligare begärde trädskeden, började prostinnan att fe vå henem, fände igen honom, föll honom em halsen ech gråt. Meder och) fon hade återfunnit hwarandra. Deunue nämude rrestinnas fon hade den förenämude Julaftenen lemnat sitt hem, med föresats att blifwa en ruglig fatl. Han fämpade med många swärigheter I bör: jan, men arbetare och uppförde fig wal, få att vet gick hos nem lyckligt. Han tjenade upp fig ech blef sedermera slamfader för Lowenhjelmska ätten. — De förta sssnusdosorna. Wid ett af det Londouska foruforskarsällskapets setnaste sammanträden för vewifade en af ledamöterue, O Morgan, ätskilliga märks wärdiga, gamla sunsdosor och gaf en ofwerfigt öfver uns sets begagnande i England i forna tider. Guligt hans uppgifter gingo snusarne i början med tobafen od) ett li: tet vifjern töja i sickan; de refwo fig då en pris, hwar gång de fände lut dertill. Sedermera bars rifjernet i en aff, men dessa aldsta desor hare intet förwaringsrum för den rifna tobaken, hwifen således begaguades få fort den war tillagad. Gfterhand infördes den förbättringen, att iurätta ett särskildt rum för den rifna tobaken; det war frildt från machinrummet genom ett par smä rifiern. Clutligen sleg fonsten till den höjd. att man tullagade en få ster myckenhet suns vå en gång, att en tillräcklig mängd funde medtagas i en egen, derför bestämd dosa; redjfaper: na för tillagningen lät man då stanna hemma. — Ho: well, fom dog år 1566, berättar, att vå hang tid funfas bes genom en afffuren gåspenna, hwaremet snuset förut togs med små skedar: derför kallas det i aamla engelska skädespel en sked och icke en pris suus. Twenne snusdosor från den tiden sinnas ännu i behåll; de äro flata och runs ta, samt försedda med ev propp att skrufwa fast, i stället för leck, och i proppen år fastgjord en sked för det nämne da ändamålet.