Doktor Schwan af Moritz Hartman. (DSyversättuing för HelsiugborgsPoslen). — (Forts. fr. ur 134.) Så stodo wi slutna intill hwarandra hå Ac dele plötsligt spratt till oh utropade: Allsmäktige Gud! doktor Sdwan! Jacob hade just wikit af wid en gångstig och slod liksom fastnaglad ungefär fem steg ifrån oss; hans ögon, som stirrade på gruppen midt emot honom syntes mig genom de blå glade ögonen likasom förstenade. Plötsligt lyftade han armen, sammanknåppte händerna öfwer hufwudet och sprang bort med en otrolig fynd. samhet. Wid hans åsyn erinrade jag mig hang utrop af misstroende: Du är wål icke förälskad i Avdele! och hundrade andra tanfar foro blirisnabbt genom mitt hufwud. Hwad skulle han tänka, känna! Hwilka förs färliga qwal skulle ej i denna stund fönders slita honom! Jag wille lösslita mig från Ac dele, men hon, fom efter ett utrop af öfver: raskning låtit fina armar nedfalla, omfattade mig ånyo med ännu större häftighet. Med banden på pannan förde jag henne tilbaka, min blick föll. på hennes ansigte, på en gång trodde jag mig upptäcka en wiss kyla, en wiss beräkning. Det förskräckliga läget gjorde mig