damen fin hand. Hon fattade den och trydte den med tacksamhet. Härpå öppnade hon en pung fom hon bar under armen, och uttog derur några rullar guld, sedan en pace banfe noter och flutligen ett antal aktier, obligationer och andra wärdepapper och lade dem på border framför Heideloff. Det hela, sa de hon utgör ett wärde af femhundratusen gyll en. Mid nämnandet af fumman, förswa nn det medlidsamma uttrydet i herr Heideloffs anfigz te; han war nu återigen helt och hållet notarie, fatte fig ned med lugn embetsmine, fattade vers na och papper och fade: 7Wi ffola specificeta hwad ni lemnat mig i rent guld och hwadhät år i wärdepapver. Derefter kunna wi låt finna def wärde. Sedan fan jag lemna er qwitio. Grefwinnan teg. Herr Heideloff skref. Ei ter en stund fade han: Det skulle för ordnins gens skull wara bra, om wi kunde få vå wittnens underskrift. . — Sfulle jag inwiga dem i hemligheten? frågade grefwinnan. — Ja, wisst, nådig fru. — Det skulle wara att hafwa twå förtrogna till, fade grefwinnan. Detta synes mig bes tänkligt oh oangenåmt. — Rädig fru, fade notarien fmåleende, ni fan bespara er detta obehag; det är en fors malitet, det beror på graden af ert förtroende, huruwida ni wit uppfylla densamma. Wi notarier äro såsom bikifäder, Ni fan ideföres fälla er uti huru många hemligheter wi blifz wa inwigde och huru ofta de förfta fummor anförtros åt oss. Se dender kistan; den är uppfylld med hemlighetsfusda klienters fårmös genbet och innehåller många millioner. Dylikt händer ide blott hos mig — nej hos de flesta af mina kolleger, och wi hafwa just ide orsak