Helsingborgs-Posten – 7 november 1863, sida 2

klädningarna och försäkrade deras egarinnor att fläckarne lätt kunde uttagas. Wid bullret fram trädde eu förtrollande warelse hwillken jag vå de blonda lockarna igenkände wara Adele. Hon bar en rosig musslinsklädning, som om lifwet sammanhölls af ett skärp. IRalurlinvis, naturligtwis fade hon, skrattande och wisade en dubbelrad tänder hwita fom mjölk, få, och ide annorlunda, gör herr Schwan sitt inträde. Jag påstär alllid att hwart han går fram måste man aflägsna allt som kan falla brytas eller sönderrifwas. Han är en werklig orkan, denne herr Schwan. Alla skrattade, Schwan log så sällt, då han hörde denna röst och märkie ide hwad jag trodde mig bemärka, att Adele, under det hon förtroligt räckte honom handen, werlade fpefuls la blickar med de omkringstående. Då jag presenterades märkte jag att hon noga mönstrade mig. Hon följde mig sedan till fin moder, en liten korpulent fru, med ett intet sägande godmodigt ansigte; med förefom: mande wänlighet samtalade hon en stund med mig om mitt wistande i hufwustaden, om den gode Schwan fom alltid hade något litet missöde och om deras små soirges åansantes, hwilka få småningom utbildat fig. Dans fen fortfatte8 åter; fru Heideloff prefenterade mig för en ung flicka fom stod bredwid och jag dansade oc fann mig hemmastadd. Sällskapet bestod hufwudfakligen af mycket unga personer af samma borgliqa klass, som wår wärdinna tihörde, af söner och döttrar till advokater, notarier, läkare, högre embetsmän, bankirer och några mödrar och tanter, hwilka sutto omkring wåggarne och sågo på dansen. J ett angränsande rum sysselsatte fig några äldre hertar med kortspel, whist och boston,