Helsingborgs-Posten – 3 november 1863, sida 2

Skåmtet tydteå han ej illa fördraga, men fortfor: Du får ej tro få illa, att —. — Jag tror alldeles ingenting, inföll jag; jag wet redan nog. Du mäste ge henne en wacker vrefent. — Men hwad fall jag gifwa heunc? frås gade han enträget. — .(Till erempel en wacker bot. — Det har jag redan tänkt på. Huru skulle det wara om jag gaf henne min Shafks fpeare? — Jacobl ropade jag med förwåning oh förebrående. — Den fföne, den herrlige Shakspeare, din stolibet, din glädje, din bästa egendom. Jag har trott att du aldrig skulle funna stilja dig från den. — Det fan gifvas fal — fade han förs låget. Wisserligen, wisferligen, fade jag, gif henne din Shakspeare och war lydlig. — ÅJag kan ju föpa mig en annan, fom ej kostar få mydet?, fade han eftertånffamt. Gras vyrerna i min upplaga bryr jag mig ide om. För fem gulten fan jag köpa en simpel uppe laga. — Köp dig en Shakspeare för godt pris, min fon, och war twäfallt lycklig! ropade jag åter och skrattade. Han såg sörskräckt ut och fade i en förebrås ende ton: Men Bictor, du skrattar. Jag har alltid befarat det, annars skulle jag förtrott mig åt dig för långe sedan —, Han afbröt fig sjelf och tänkte återgå till fin kammare, men jag räckte honom handen och drog honom till mig, att han måste sätta sig på fången bog mig. Det blef ej swårt för mig att öfwertyga honom om, att det war nödwåna