Helsingborgs-Posten – 3 november 1863, sida 2

heten kom han mycket bullrande in och störde min sömn; han öppnade min dörr. — Sofwer du BVietor? ropade han, tillråäckligt högt för att kunna wäcka mig, om jag sofwit, och forifor: ÅJag kommer strax intill dig, då jag får tändt min ljus: Få ögonblick derefter inträdde han med hats ten på hufwudet och med öfwerrocken på samt ljuset i handen. Han bekymrade sig ide om, att han hade snö på hatten och kläderna och såg mycket glad ut. —. Hwad kommer åt dig, Jacob? Hwad har händt? Har du hopp om en anssällning; har du blifwii ordinarie; eller har du upptänkt något nytt i medicinen, eller funnit en förlågs gare till ditt oskrifna werk? Du fer ut såsom om himlen ffånkr dig en stor lyda. Jag är förälskad. Hwad skänker man en dame? frågade han. Det beror på personen oc omständigheterna. Ar hon ung, wacker och AlPwård? — OD gud! suckade Jacob, under det han viftade ögonen mot himlen. — Nog, ropade jag, jag wet redan allt. Då måste du skänka den sköna något mycket wadert. Ide fan, fade Jacob, du har redan utfunderat det. — LWisjerligen, swarade jag iden erfarne rådgifwarens ton — men wänta! Ännu ett — åren i föriroliga? Hwem? frågade min wån. Du och bon. Jacob blef förlägen. Det, stammade han, det wet jag werkligen ide. Kanhända något, men du får ej tänka illa derom. — Gud beware, du Don Juan, du förfö rare! fade jag skämtsamt. Jacob, Jacob, det hade jag ej kunnat tro om dig.