Helsingborgs-Posten – 3 november 1863, sida 2

mamseller och flickor som gjorde blommor. Han dansade icke — han hade icke lärt denna konst — men fröjdade fig wid ans bliden af denna för honom få nya werld; jag, säsom yngre men erfarnare, roade mig ät att observera huru han i fin egen offuld kunde i detta skämt, med fin konstlade logik och sitt idealiserande, söka upptäcka endast själens och dygdens behag. Försökte jag någon gång att i detta hånfeens de öppna ögonen på honom, sökte Han på det ifrigaste förswara fina åfigter. Emellertid bemärkie jag under tidens lopp, att Jacob, med all den wänskap han allt mera hyste för mig, hade nägot hemligt för fig. Måns gen afton tillbragte han utom hus, utan att jag war med, och uian att säga med hwem han hade warit i sällskap. Efter fädana utflyfter war han ibland få förändrad, antingen war han mera pratsam eller teg han alldeles stilla. Hos hwarje annan skulle jag förmodat ett fårlefååfwentyr, hos Jacob tyckies något dylikt wara os möjligt. Jag frågade honom ide härom, iy jag war öfwertygad, att om hang hemlige het warit endast hans egen skulle han hafwa inwigt mig deruti och jag hade akming för hans tystlåtenhet. Men tid efter annan, ifynnerhet efter sådana hemlighetsfulla utflyfter, syntes det mig fom om något nedtyngde honom, fåfom om han wille meddela mig något. Han stod då framför mig och fåg länge vå mig; fåg jag då på honom frågande, rodnade han, log och wände fig om, fick tag i en bok, hwaruti han blåddras de och teg fedan fom förut. En afton — det war redan fent och jag bas de lagt mig — återkom han från en af sina hemliga wägar. Helt och hållet emot wanlig: