Helsingborgs-Posten – 31 oktober 1863, sida 2

—R— — ä öF—— ——— —— — —85 — —— faffe, i lifligt samtal tills sent på natten. Så war det äfwen följande dagen, alldenstund dofe torn numera ej hade någor widare att göra, Gurgewo, hwarifrån alla innewånarne hade flyftat od) hwarest farantän war upphåfd. Min gamle wän blef mg lif aså får fom ban fors dom hade warit. Han war ju också Iaverfliga heten densamme, med det samma finne, fom till och med här i denna barbariska ensamhet linvar des af hwarije mensklighetens seger och fra mårftris dande, detfamma till hwarje hjelp så beredwils liga, goda hierta, som tänkte på allt utom på siu egen belöning; densamma rena själen, som allijemåt ide fsörstod art äfwen det yttre i werls den är betydelsefullt och att man högst fållan bryr fig om det kärnsulla och tingens innehåll. Swan min berättelje war flur kommo wi helt naturligt in på dagens hufwudthema, hwarmed srämlingar med europeer, som länge wistats i orienten, helst underbålla sig. Jag menar den sjuke mannen samt Turktiets förfall otb fönders itydning. Dokiorn war äfwen af den tanfen, att sakerna ide långe kunde gå på det sättet, och såsom läkare berättade han om de många orsaferna till siukdome oh De talrika fymptos mecna till en suar upplösning. Men hucu före månad blef jag ide, då den annars likaså fins fånslige fom bildade täfaren bestred, att mångs giftet hörde till Turkiets sjukdomsorsaker. fade han, då jag oför— Missförstå mig ick täckt wisade min förwåning — jag förjwarar egentligen ide månggiftet, nej, med nu före fwar menar jag egentligen den behandling, hits fen turkarna låta fina qwinnor undergå och förhällandet med qwinnans ställning i orienten; detta förfwarar jag, detta fan jag ide anse år en orsak till förfallet. — Quru! ropade jag, ni förfiwarar gwie