Helsingborgs-Posten – 31 oktober 1863, sida 2

— Det år wäl fånge sedan ni fom från hemorten frågade jag, för alt wara ännu fullfomligare i min roll; ty jag wissile Alltför wål tiden då han lemnade silt fädernesland. mÖfwer tjugo år, herr Arnold, öfwer tjugo år! fwatade han oc skakade på hufwudet och sasom det förekom mig med ett drag af forge bundenhet. — Under en jå lang tid fan mycket förändra fig Det syntes klart, att han hade åtslilligt fom han wille fråga om, men han erinrade fig sin pligt såsom läkare och började, sedan han känt mig på pulsen, av fråga mig. Derwid tog han de stora blån glasögonen af nåfan och jag fåg de gräa till hälften thslutna Ögonen, hwilka jag få wål igenkände, fom från barndom war rit mycket winda, och fom nu förhjelpte mig att med större säkerhet upprätthålla mitt inkognito. Werktigen war jag också gynnad af andra omständiheter. DÅ ödet för tjugo är sedan skiljde oss åt war Jacob Schwan redan en man, med hwilfen ej for förändring hade undvergått; han hade redan då, alla de egenheter fom nu utmärka honom, de besynnerliga tupefjäten, de blåa glasögonen, fräfnarne, den magra öfwer midtel få uppwästa gestallen och dertill det god modiga och ädlari fit ansigtsutttyck, — med få ord hela fin fulhet, hwilken ej förminskats med ären. Han war belt och hållet denjams me, utom att han såg nagot äldre un Del jag icke förut hade fett hos honom war fegen och tfhibuden. Jag deremot war, då han sist fåg mig, en tjugvärig yngling, detta skägg, fom få utwecklat fig i orienten, betackande haljs wa bröstet, war då endatt fjun. Skägget war det fom gjorde den egyptiske Josef vigenfåunes I lig för fina äldre bröder, då han igenfånde dem,