Doktor Schwan I af Moritz Hartman. (Spe. ejattunug för Helslngdorgs-Pesten). — (Forts. fr. ur 126.) gläder mig att se en landsman; turken sade mig att en tvsk issbelebi (adelsman) önskade se mig. ÄÅr ni tysk? Na, herr dofior! uskanhända en nåra landsman till mig, en öftervifare, frågade han Åter wänligt. R-u war ögonblicket kommet, då jag enligt mut beslut an ljuga måste ikläda mig mitt ins tognito. Mej, herr doktor, fade jag, jag år ifrån Noldipsktand och heter Aruvid. — Tysk ar tyst, ffrattade dokiorn, ibland fråm: ungar upphöra de trettio gränferna. Jag är on osterrifare oc) österrikare kallade jag fordom alla tyska uttändningar; det har upphört sedan jag lefwat i detta barbariska land. Dei lar, jade jag, åfwen upphört hos slera österrikare. — Westo bättre, desto båttre, ropade do: om vd) uppdrog, för att göra fin bild ännu jullfomligare, en jnusdosa ur fickan och tog sig u prid. — MH föll mig doftorn i talet — pet