Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1863, sida 3

dat oh jag ännn står i skuld till honom, will jag gerna hjelpa henne, då jag får wera hwad hon önskar. — Der fan jag endast säga Ers Majt mels lan fyra ögon. — Det är alltiå en hemlighet, fom de ans dra herrarna ide få höra 2 Men jag anfwar var för deras tpulåtenhet. — Nej, Ers Maj:t, det går werkligen icke an, — Det jag har att säga får endast Gud och Konungen wela. — Mot fruntimmer måste man wara artig, fade konungen fom tydte om Annas wäsende. Herrarna må draga fig tillbaka ett ögonblick. Jag hoppas att denna tete å tete skall war au: tan all fara för ess båda. Alla de tillstädeswarande aflägenade fig; An: na war ensam med konungen. — Djupt rörd och under heta tårar berättade hon för fonuns gen fin kärlek och fin sorg; hennes eldiga spräk, det naiva förtroende hwarmed hon inwigde honom i alla fina hemligaste fänslor, fort sagdt hela den fröna flickans wåsende och perfonligs het bewekte på ett förunderligt fått den fore fonungens bjerta. En ungdomlig eld lyfte i hand ögon. Minnets keende lekte omkring hand läppar, gamla tider framträdde för hans själ. — Hon år eti godt barn, fade han, då An: na omtalat allt för honom, och jag will gerna hjelpa henne, om ide för annat, få för an rätts fäldiga hennes förtroende till mig. För ögonblicker fan hon gå in i det der sicorummet och wänta tills jag låter falla henne. Förr än konungen kunde bindra det, hade hon fattat hard hand och kyssi den. Då han diog den tillbaka, lyfte en tär på den, Konuns gen fåt fin svit ärter intråda och befallde med lag stämma för adjutant att lata falla uppbar