Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1863, sida 3

Anna hade rädd dragit sig tillbaka i en wrå, då hon plölsligt hörde siit namn nämnas med ljudlig stämma. Hon sprang upp fom ett skrämdt rådjur och hela hennes fropp darrade; nen bon hemtade fig snart och saf modigt fram genom den stora salen till fabamettet, der Fredrik den fore gaf audiens. Der fatt han i fin gamla dammiga uniform, med den slitna, trefantiga halten på hufwudet och omkring hos nom stodo hans generaler och provinsens förs nämsta embetsmän i praktfulla kläder och hy: sande ordnar på bröstet. Men, oaktadt fonuns gens enkla drågt, fände Anna strar igen hes nom, på hans stora klara ögons örnblick. Den unga flickans wackra wärt samt rhennes sköna än rodnande än bleknande ansigte gjorde synbarligen ett angenämt intryck på honom och tycktes wucka hans deltagande. — Hwem år hon? frågade han i en mwåns lig ton och med den wålljudande stämma, fom aldrig öfwergaf honom, ide en gång i hand sednaste ålder, — Jag år dotter af underofficer Sauer i fortet Preussen, swarade Anna och neg djupt. — Hennes far år wid Artilleriet oc har warit med i sjuåriga kriget. Hon kommer wal för att be mig om en bögre lön för honom. — Mej, Ers Maj:t. Min far år nöjd med fin lön. Jag kommer i en angelägenhet för min egen skull. — Såå, nå, hwad fan jag då göra för henne, — Ers Majeståt må hjelpa mig. Min far bar sagt, att Fredrik den fore kan göra allt hwad han will. — Hör om fana det, måste jag wara den gode guden sjels; men få långt har jag er natt. Men alldenstund hennes far är en dugtig föl