beföfer fortet, fan se, att jag är på min post så wäl i fredstid som i krig. Wid dessa ord bultade han ut askan ur sin toafspipa, hwilfen han endast lade ifrän sig då han git till sängs. Anna wille gerna war ra uppe för att fråga om ett od annat, men da hon fruktade att röja fig, sade hon gud natt till fin far, hjelpte syskonen att lägga fig och gick derpå sjelf till sangs; men sömnen fivdde från hennes läger, hon kunde icke sofwa och inom fig bestormades hon af åiskilliga tankar och planer. Följande morgonen höll Fredrik sitt intåg under Stettmernas jubel och steg af sitt par lats wid håst:orget. Stort derefter red han bort till paraden; denne war till hans fullfomliga belätenhet, och tillfölje häraf war han wid temligen god: lynne. Under förewändning att wilja fe paraden, lennade Anna med fin fars tillåtelse fortet Weussen. Utan att fe fig om ilade hon äftad med en sådan biådska, och hårdt klappande bjerta, som om hon förföljdes eller hade något onde i sianet. Hon brydde fig ej om trängseln på gatorna och wågade knappt flå uppögonen då många unga gossar, ja, till och med förs näma herrar med wälbehag sågo efter det wackra soldatbarnet. Det dröjde ej långe förr ån hon stod vå häfttorget och Utanför fonuns gens bostad; hon git med säkra sieg uppför den breda marmoittappan som ledde till audis ens salen, hwarest en mångd supplikanter allas redan wäntade på kenungens äterkomst. Offis cerare i guldbroderade uniformer, fommarbhers :at och lifbusarer kommo och gingo, frågade om de tillstådeswarandes namn och anmälde dem för konungen, fom nu bade hemfommit VY emvtog den ene efter den andre.