Helsingborgs-Posten – 24 oktober 1863, sida 2

wir gammal lifasom wi andre; krigens anfträngs ningar skola hafwa werkar mycket på honom. — Måntro han minnes dig ännu? sade Anna, liksom om hon hade uppwaknat ur en dröm. — Den gamle Fritz glömmer ingen som han en gång talat med. — Och du har frälsat hans lif? — S2, jag skulle tro det, ropade den gamle underofficeren förnöjdt. Derest jag och fime meln ide hade warit, skulle österrikarne hafwa tagit konungen ilillfänga, ja, kanhånda stinrit bonom. — Jag ivcker jag fan änan se den officeren jag tog af hästen med mitt skott oc huru folket flög hit och dit, då kulan slog ned ibland dem. — Det förundrar mig ändå, att — Ffonuns gen sedermera bekymrat sig om dig. — Ah! Han skulle få nog ant göra om han skulle tänka på hwar och en särskildt fom gjort fin plig.. — Han belönade mig också tills räckligt derför. Ar jag icke underofficer oh far en dubbel aflöning. — Dessutom talade han få wänligt med mig och det ar mera wärdt ån allt annat. — Jag wet ide hwad jag wille gifva, om fonungen en gång talade få med mig. — Med dig? Hwad år det för ett infall! Huru fan du tänka något dylikt ? — Say bar hört, att fonungen skall wara god och wånlig emot alla menniskor, swarade hon undfallande, och att han hulpit många i deras nöd ob elände. — Ja, det är fullkomligt sant; han höres till och med den ringafte och hjelper få långt han Fan. Men nu är det tid ant gå till sängå; i morgon will jag bittida stiga upp och bringa allt i ocdning, få att den gamle Fug då Han