wa eld på fienden, men blef hindrad derifrän Jpwggen af befäler fom anfåg ett sädam werfs slällande säsom en kränkning af hans wärdighet. Konungen gaf akt häruppå och red fram iill attilleristen. — Swad will du göra med kanonen? frås gade Fredrik. — Ers majestät, swarade soldaten, jag will giswa den österrikiske wågbalsen en minnesbeta. — Låt honom lefwa, min son, sade konungen skämisamt. — Za, men om de gifwa oss en och taga ers majestät tillfånga, är detta i sin ordning. — Näwäl, tror du det få gif honom litet, swarade Fredrik fom nu insåg i hwilken fara han sywwäfwade. Ariillleristen låt ej säga fig detta twå gånger; han riftade kanonen och war så lycklig ar sljuta den österrikiske officeren af hästen, hwarpä hela den siendtlige truppen tog till flyften. — Rå, ers majeftåt, han fick dec ju, fade ars tilleviften. . — a, swarade konungen, du fånde den fåcfars djefw— för tidigt öfwer till andra Wwerls den. — För tidigt; det är just det jag skall göra. — Du bar emellertid gjort din pligt och till bewis på min tacksamhet utnåmner jag dig til löjtnamt. Adjö, Herr löjtnant! — Ers majeftåt! ropade den raffe artileris sten, jag duger ej att wara löjmant, ty jag fan ide mathematif oc förstär ej Heller något af annat. lärdt krams. Jag skulle då komma att spela en ömklig roll bland mina kamrater. — Det war ledsamt det, min fon, men uns berofficer fan du då blifva. Dertill äro dina lunstaper tillräckliga och dessutom skall du få dubbel lön så länge du lefwer.