Kraustwurst utslräckte sig behagligt i kahytten, litt en pascha med opiumåpipan på en ottoman. Gondolen lade till. Kraustwurst framtog fin penningepung för att wexla. Gondolieren drog på arlarne, sog med en skådespelares behändig bet en preussisk specie, som han höll i handen och låt honom förstå, att således war det rig: tigt. Det halp ide hwarken att demonstrera eller remonstrera. Han mätte sinna sig deri, isynnerhet då det trotsiga folket började stampa med föllerna och hotande rulla med ögonen. Han skyndade att stiga ur, men då han fåg, att de leende flöte ut, ropade han tid hämnd efter dedsa insama karlar! troppo caro! — En ups passare fom för att bära Krausstwursts saker sill hotetlet. Han iilltalade honom slrar på myc fet flytande tyska. Wår resande ungkarl fände fig mydet lycklig. Nu trodde han fig wara bes friad från hwarje bedrägeri. Jntet för nar mens niskan lättare i ett fremmande land an likheten i språfet. Uppassarens dialelt war wisserligen icke den som talas wid Spree, utan wittnade om att hans hem låg wid Donau. Men här i Vencdig war detta ide någon skiljaltighet för Kraustwurst. Det war likwäl tyska ban hörde. Han gjorde vet beqwämti för sig på sin fams mare då uppassaren fom hade gått, återkom och fade: Ert pass, min herre! Qwarför icke,