Helsingborgs-Posten – 15 oktober 1863, sida 2

Madame Malibran fom Desde: mona. Den berömde sångaren Garcia, madame Mias librans fader, war af, till och med för en frans jor, mycer häftigt lynne. Lika utmärkt ftådefpe lare fom songare war han fin dotters lärare och hade beständigt mycket bekymmer för hennes lycka. För att nagorlunda lugna det spanska blodet, fom ordentligt lokade i hans ådror, ut ban ofta under fiere dagar ite något annat än salat, endast salat. Förr än ridan gick upp, sprang han fram och tillbaka iå sin llädloge och sörte dämpa fin inre hetta, hwilken hotade att uttorfa hans gom, och den konvulsiviska hjertklappningen, genom att sluka det ena falatsbladat efter det andra. — En afton, då Han i före ening med sin ännu ogifta dotter ffulle spela Othelso, llagade den unga flickan öfwer illamående; Hon bleknade och kunde fnupt hålla fig upprätt. Ween ouvertyren hade allaredan börs jat och Garcia, fom förmodligen den aftonen ide hade förtärt nägra salatblad, fattade mwåldsamt i dottrens arm och utropade, under det ban skar tänderna: Miaria, derest du denna afton ide sjunger Desdemona få, att publiken blifwer hänryckt deröfwer, få skall jag, det swär jag — och här följde eu hel del fpanffa fraft: uttryck — mörda dig för allwar i sista akten. — Den olyckliga flickan wisste alltförwäl att hennes far war ständ att Hålla sitt ord; ffälfwande framträdde hon och sjöng i stigande åns gest, för att tillfredsställa fin far, få herrligt, att teateru genljöd af bifallsyttringar och hon framropades då ridån gick ned. Men Hon war urstånd att åter framträda, ty hon låg affwims mad på golfwet och den förtwiflade fadren förs sötte, lnäfallande framför henne, med kyssar och tårar återlalla henne till medwetande. — För öfrigt hade madame Malibran sjelf ärft jadrens temperament, hwilket hennes medfyclans de sedan fingo erfara. En gång, många år efter ofwanbestrifna secen, sjöng hon i samma opera med en sångare Marco Cordogna, som egde en owanligt wacker röst, men för öfrigt war af ett få lugnt sinnelag oc flegmatisk na: tur, att han ofta alls icke rörde fig på fådebanan. Hans walspräk war: NRär jag fan intressera publiken, utan att röra mig ur stället, hwarför skall jag då anstränga mig? Madame Malibran deremot war så gripen af sin roll, att hon sprang fram och åter på ffådedanan, för ett undgå den rasande Othello, fom lugut blef stående på ett ställe och slutligen böj de jig ned emot henne oc) hwiskade: Meadame, tror ni jag är tolig, att jag skall springa efter er och utmatta mig. Will ni, att jag stall nörda er, få mar god fom hit till mig. Hon lom också och tastade fig i hans armar, få att ban med beqwämlighet funde ftöta dolfen ihens nes hjerta. Desdemona dog, denna gång när stan qwäfd af ett tillbakahållet skratt, wid tanken på den olikhet som war emellan denne Othello och den hennes fader hade spelat. Cordogna behöfde ej äta salat, han sörtärde endast hwad som kunde uppehålla hans wackra röst.