Helsingborgs-Posten – 13 oktober 1863, sida 3

dolkstyng. Det skall man bäst kunna göra sjelf. Berlinaren tog resmössan af och började vits wa fig i hufwudet, under det han något förs läget stirrade på Österrikaren. Hans goda hus mör upphörde plötsligt, likasom kanarifåglens sång, då katten wisar sig wid buren. Hans illusioner fröso till nåra fryspunkten, hand ans sigte förwreds, säåsom om han lidit af någon fråmpa och hade intagir bittra droppar, och han tillwitade inom fig den fom hade målat frescobilderna i det nya museet de bittraste för rebråelser, för det han glömt att äfwen måla banditerna. Den muntre mannen från Steyermark såg oaflätligt på honom, oh fastän Han ej förän: drade ett anletsdrag kände han en flagg ffades glädje öfwer mannen. Båda tego en stund, men slutligen kände den ange mannen medlidande med den äldre herrns själslidande, ty han fade: — Ni behöfwer ej firar frukta det wärsta, min herze; den fom ej sjelf söker komma i fråns gel, behöfwer ej heldre frufta att blifwa utsatt derför. — Saq förfåfrar, min herre, fade Berlinas ren, att jag aldrig warit i krakel med någon. Jag batar alla skandaler — revolution och krig år det afskywärdaste jag wet, iy de äro förs färligt förhärjande. Jag Fan ej beskrifwa för er huru mycket jag tycker om lugn och ords ning. Allt detta framftåhde han med en feberakin brådska. — Desto mindre behöfwer ni frukta, Mg: nade officeren. Min fråga med hänssende till wissa äfwentyr war naturligiwis endast skämt. Jag är nåra femtio År. — Men det kan man ej fe Hår, fade den