Herr de Laroque blef först afrätad. Han tycies med assigt taga farwål af kamraterna och till och med af den stackars handtwerfaren, men ej ett ord fade han till hertigen. Gondier war den andra i ordningen; sedan gen. Couftard och flutligen Broussea. Prinsen åsåg dessa fyra personecs halåhuggs ning, utan rörelse; han blickade med en stolt, högmodig min och under arelryckning på folks hopen, som nu förföljde honom med smäderop; kanhända tänkte han vå, att detta war samma parisare, hwilka år 1789 buro honom omfring i triumf och öfwerhöljde honom med lagrar. Sedan biträdena aftagit honom rocken, wille de äfwen ajdraga stöfflorna; men han undandrog fig dem och git ensam till det hemska brädet, sågande: Detta gör blott tidsspillan, ni funnen mydet lättare afdraga mina stöfflor, då jag År död; må wi nu skynda! Git ögonblick derefter föll hang hufwud under solkhopens lifliga bifallsrop. Beklagliga inkonseqveno i folkets passioner! Barnbarnen till dem, hwilka i dag klappade håns derna, fatte fyratio år derefter, wid den andra revolutionens slut, en krona på den afrättades sons hufwud.