Helsingborgs-Posten – 29 september 1863, sida 2

Gesonne, Mainviclle, Boyer Fonfråe och Duchartel kommo mu; de lefwandes amal hade sammansmåält till twå: Vergniand och Vige. Några historieskrifware berätta att Vergniaud lill slut war död; detta ät willfarelse. Man hade förgäfwes hoppats få fe nägra af girone disterna förlora modet. DÅ Vergniand och Bi gee woro ensamt qwar blef denne sednares, fom wäntade blifva upptropad, stämma swagare. Vergniand såg på honom och han började med förnyad kraft: PPlutöt la mort que lesclavage. Nappier uppropade Vergniaud. Han trodde utan nvifwel, att Vige dä han förlorade fin stödjande wän skulle fwigta i sitt mod och sluta med att falla i wanmakt. Men det blef ide så. Då Vergniauds döda kropp lades till wännernas wisade fig Vigse för skarprättaren med en feg rares stolthet. Bunden på brädet söng han åns nu; då fången upphörde war den 22 död. Fyratiotre minuter hade warit tillräckiga till att beröfwa republiken fina stödjopelare och förs sänka Frankrike i sorg öfwer de ädlaste af fina barn. På aftonen beklagade Charles Henri Sans fon fig hos Fouquier öfwer det oanständiga uppförandet af Heberts skyddsling; i den förhovpa ningen att blifwa qwiltt denne usling, fökte han framställa, art om skarprättaren förolämpade en lifdömd kunde folket taga den sistnämndes parti. Fouquier ansåg min farfars klogan wara obes fogad, och förebrådde honom det undscende han wisat emot en del lifdömde, hwilfet bewisade brist på medborgaresinne, slutligen frågade han honom hwarföre han öfwerlemnat åt ett af fina biträden den till knifwen hörande remmen. Min farfar swarade, att under den gamla res gimen hade wisserligen skarprättaren med egen