Helsingborgs-Posten – 29 september 1863, sida 2

nerande, försöfte skingra Brissots dystra anins gar att friheten icke skulle öfwerlefwa dem. Ducos och Boyer-Fonfråde samtalade halfhögt med hwarandra; mm far såg stora tårar rinna utför den sistnämndes kinder. De dömde på de öfriga kärrorna bibehöllo ide mindre fin fattning. Twå gånger uppstämde de marfeils laisen, då de lemnade conciergeriet och då de anlände till tuillerierna. Biskop Fauchet alles nast syntes nedslagen; han bad med stor ifwer; såsom christen säg han, i den stund då han skulle gå bort, ide blott döden utan äfwen domen. Ducos muntra infall deremot öfades, ju mera han närmade sig det sista ögonblicket. Då wagnarna höllo på tevolulionsplatsen ros pade Vigee, wid anblicken af guillotinen: — Detta år den fifte Ludwigs arftagerska! — Åcke få, swarade Ducos med en arelryds ning hur är det med den saliska lagen ? Då de alla woro församlade wid schavotten, sade Ducos widare: — Skada blott, att conventet ide har dekres terat enheten och odelbarheten i wåra personer! Då man inpackade dem framför guillotinens trappor emellan en dubbel rad gendarmer, fade de, i det de omfamnade hwarandra, farwäl od de började uppmuntra hwarandra att få fom de lefwat utan fruktan dö; derefter instämde de i korus de fria männens refrain och offringen började. Scillery syntes först uppe på brädan; han git rundt omkring och helsade åt alla sidor. Han led af en förlamning och git med fwår righet. Då ett ar biträdena bad Honom skynda fig, fade han: Kan ej du wånta, då jag fom har mera brådt om ån du fan göra det. J det ögonblick Enifiven föll ljöd HE dömdas