Helsingborgs-Posten – 26 september 1863, sida 2

Då presidenten meddelade den anklagade jus ryns utslag och anklagaren androg om döds straffet uppstod en stor rörelse bland girondiserna. Brissot lät sitt hufwud nedsjunka på bröstet Gensonne begärde ordet och talade om lagens tillämpning; Boileau kastade fin hatt högt i luften och ropade: Jag dör oskyldig! Sillery kastade siya kryckor bort, med de orden: Betta år den skönsta dag i mitt lif. DBuytrs Fonfrede omfamnade fin ungdomswän och vå ger, Ducos, under det han sade: Min wän, jag har dödat dig! Fauchet och Duprat woro nedslagne, men Carra bibehöll sin glada mine; Lasfurce talade till de edswurne några ord, hwilka ej hördes i tumultet; Vergniand bidehöll sin beundranswärda munterhet, hwilken han under hela förehandlingen wifat; till slut reste sig alla, ropande: MWH äro oskyldiga! Lefwe revublifen! J detta ögonblick öfwerröstades alla af ett dödsskrik: Jag dör! ÄPresidenten befallte de bestörta gendarmerna att utföra de anklagade. Dessa uppstämde nu Mar seillaifen, då de aflägsnade fig. Cu enda medföljde dem ide utan qwarblef utsträckt på fin upphöjda platå; det war den fom ropat: FJag dör! Det war Dufride Valaze, fom fudit fig med en dolk i bröstet. Detta owanliga uppträde hade skakat alla tillstädeswarande. Camille Desmoulins, hwil, fen äfwen warit närwarande, dolde ansigtet i fina händer och flydde, utropande: De vlydtige, jag har dödat dem! Öfwersten för de cds swurne, Antonelle war blek fom ett spöke; ens daft Fouquier förblef orörlig; med fast och får fer stämma föreflog han, att Valazes lik, hwars dom redan war fälld, skulle läggas i en kärra och söras till de maedbrottolige, pä det att detta