göra med detta lilla barn, som försynen genom dig så underbart räddar? Öwad jag ämnar göra? Jo, kasta det der jag tog det. Eller fanske du will behålla det och öka wårt hushäll med ännu en unge... Nej säger jag . . . Tag hit det. OM ännu mörkare blixtrar framsköto under hand rynkade panna. Nu framhöll hustrun bars net, fom af instinkt Hade tystnat, och kastade rädda blickar på den förfärlige, sägande: Ack, Gustafl fe hur lif han år wår lilla Anna, fom för en månad sedan dog. Och en tår perlade fig i hennes öga wid minnet af heunes älskling Manneus händer, som redan hade fattat tag i barnet, släppte det hastigt och efter en lång blick på barnets ansigte, fom för sin räddning redan kastade wånliga blickar på fin räddare liksom hade det förstått att dess lif berodde på def utseende, mumlade Han: Nå, fom du will bå. Det war tydligt att minnet af def döda dotter liffom fordrade detta offer. Så segrar den mildare böjelsen äfwen hos den mest förs härdade någon gång öfwer den wildare, blott råtta wapen anwändas. Och den lille teg och ropade ej mera på mamma. Han wisste nog att det warit förgäfwes, ehuru han ej infåg den förluft han gjort. Atta år hade förflutit sedan det Hår ofwan leecknade uppträdet. En afton sent på hösten återsinna wi mannen och hans hustru, sittande wid spiseln, på hwilken en klar eld flammade. Hustruns drag woro af tiden föga förändrade, endast ett djupare wemod flammade ur dedunfs fa ögonen, Mannens ögon woro nyfifet fästade på en medelälders karl, hwilken, att dömma af hans utföfta kädsel, mäste wara af högre