Helsingborgs-Posten – 22 september 1863, sida 2

läga hela rummet med ett starkt sken. Nu bör. jade mannen att upplösa flera knutar af ett rep, fom med mycken omsorg war i flera hwarf knutit fring kistan; otälig sönderhögg han flit ligen de sista med en yra för att desto sortare komma till innehållet. Locket war endast löst fastbundet wid kistan och han aflyfte nu dets samma. Qwinnan, fom under hela denna scen förhållit fig passif och suttit alldeles orörlig, spratt nu hastigt upp, ty wid lockets aflyftande nådde ett swage skri, liksom af ett spädt barn, hennes öron. Hon ilade fram och upplyfte werkligen ett lis tet wid pass tre år gammalt barn ur listan, medan wid den oförmodade anblicken af ett fås dant fynd mannen hade blifwit orörlig stående med yran i handen. Det späda bernet skrek immerfort och ropade mamma! mamma!: utan att hustruns smekningar förmädde tysta det. Det war alloeles genomwått och skälfde af köld. Andiligen hade mannen hunnit hemta sig från sin förwåning och han strek ursinnig: jafå, intet annat ån en fördömd skrikhals! förbans nelse öfwer den ungen! Det lönte wisst mödan att släpa få mycket för den! — och kastade ure sinniga blickar på den stackars barnungen. Med några tag i kistan hade han förwissat fig om att utom kläderna, hwåri barnet sorgfälligt wavit inswept, intet widare fanns der och Han yttrade i en härd ton till qwinnan, fom forte for med fina bemödanden att wärma och fila det: Tag hit ungen, Unna, inte behöfwer du bry dig om han skriker eller ej. Jag skall snar tysta honom. Gif hit, säger jag dig! oh han närmade fig för att taga barnet; men hustrun höll fina händer skyddande öfwer detfamma och utropade med en mild ehuru af rysning dare rande röst: Gustaf!t Gustaf! hwad ämnar du