Helsingborgs-Posten – 22 september 1863, sida 2

hans jacka och hatt, den han ej aftagit. Dwins nan fött orörlig fom förnt och låt fina ögon irra från den ene till den andre aj de manlis ga gestalterna. Andtligen uppsteg mannen och fade tift hustrun. Unna! gif mig hit fla skan ... Der år ännu ett qwarter qwar. Det tör i qwäll be tala fig om de der gå förlorade. En blixt flammade i hang mörka ögon. Han tömde i ett drag flaskan, fom hans hustru med en suck räckte honom. Tag lyltan, pojke! och akta att den ej flodnar. Med desfa vrd gid han ut, åtföljd af gossen, som bar lyktan. Då dörren tillslöts efter de utgående, satte den unga qwinnan sig i sin förra fällning wid spinnrocken, men utan att börja arbetet lutade hon hufwudet mot handen. Spiselden, fom af draget genom dörren flammade upp, faftade ett bleft skimmer öfwer rummet oh en for tår dallrade, fom henne owetande hängde i de läns ga ögonhåren. Den föll och efterträddes af ans dra, som tyst rullade nedför de bleka kinderna. Tiden framskred, lågan på härden slocknade och ännu fatt hon orörlig fom en marmorbild. Stormen fortfor med ökadt raseri och åffan knallade fom förut, men inga skott hördes mera — ett teden att det olyckliga skeppet dukat uns der för elementerna, tv det war ej tänkbart att det kunnat erhålla mensklig hjelp. Åndtligen hörs des buller utanför hyddan och snart inträdde mannen och gossen genomwåta i flugan. Goos fen bar lyktan, hwars ljug ännu brann; men mannen war ej tomhändt fom då han utgid. Han bar en temligen for kista, den han wars jam nedsatte på golfwet. Goofen kastade mera rånsle på spisen och snart syllde en mägtig