Helsingborgs-Posten – 19 september 1863, sida 2

den, fom åtöjer fig med wälwiljan och ett tarfligt bord. Förlåt min fråga, herr Pastor, är det långe, fom ni warit herde i denna förjamling? YF tjugotre år. 7Så länge; det bör i sanning kallas en ssor lyda, tv hwem fan wara lyckligare än en fjälasörjare, fom älskas af dem himlen förtrott i hans wård? Och att ni Herr Pastor, är åls skad af edra församlingsbocr, det hörde jag af alla derborsa i bondgärden. CEn stor lyda, säger ni, min herte. Ja de tio första åren förflölo i lyda. De worv så lugna, så glada, men: Himlen gaf och Himlen tog! — Jag begriper: ni har haft någon motgång, lilläfwentvrs lidit någon förlust, fom ej upp hör att oroa er? Så år det, min herre. Ja, en förknst, en bersätilig förlut, mint enda barn, mitt hjertas högsta skatt, min femåriga dotter Anna Bellagandwärde man, Er dotter dvg få tidig! Jag wet ife om hon ännu år död el fer lefwande, men alla dagar begråter jag hens ne, min lilla tödblommiga, swartögda, riflves figa flika. Ack, man funde bli får i henne. Resanden smålog förstulet. Men, Herr Pastor — återtog han — ni retar min nys fifenhet. På hwilfet underbart fått förlorade ni er lilla ångel? Berätta det, jag ber. Jag fall göra er till wiljes, ehuru beråttelsen upprör mina ömmaste känslor. Hör då: Det blodiga året 1813 skred emot fit slul, och redan war November månad ingången, hwarje dag ankommo till wår ort flyende ffa ror af de wid Leipzig besegrade sransmännen, oc) knappt hade de lemnat oss, förrän deras